Tisdag..
Jag mår bra, egentligen för bra men det är något som stör mig. Som gör så att jag tvekar och drar mig tillbaka. Jag tycker allt är tråkigt nu för tiden. Det är inget som är roligt. Det finns ingen spänning i livet. Jag skulle vilja åka bort. Bort åt helvete för att sedan komma tillbaka när jag fått nog av all spänning. Det känns som att alla trivs i det dom har, därför känner man sig så utpekad när man påpekar hur missnöjd man är över något. Jag är missnöjd. Jag är missnöjd med mitt liv just nu. Inte personerna som är i det utan mig själv. Min spegelbild. Min presentationsångest. Mina pengar. Min familj.
Allting känns som en ända stor uppförsbacke som aldrig tar slut. Skolan är så tråkig, så tråkig att jag har lust att kräkas. Jag måste bara rätta mig själv när jag tidigare skrev att skolan inte är någon utmaning, för visst fan är skolan en utmaning. Det är ju det hela skolan är. En stor, fet jävla utmaning och klarar man inte den utmaning. Nej då klarar man inte livet.
Jag är 16 år. Endast 16 år. När jag blickar tillbaka på mig själv för 2 år sedan trodde jag att jag visste så mycket. Jag trodde jag var så stor, så mogen. Men jag visste ingenting. När jag är 18 år kommer jag blicka tillbaka och tänka precis samma sak. Men när blir man mogen? Är man redo att ta ett gymnasie beslut vid 16 års ålder? Helt plötsligt ska man välja sin framtid och även fast alla säger att det finns andra möjligheter om man inte trivs så är det precis så det känns. När man väl går sitt program och går i sin skola tvekar man fortfarande. Var det här verkligen rätt? Och inte fan vet jag. Jag var nog alldelse för ung för att ta ett sådant beslut. Men jag var tvungen, och se på mig själv nu, jag är osäkrare än jag någonsin varit och jag har inte det blekaste vad jag ska ta mig till.
Nog om mitt missnöje. Idag är jag fortfarande sjuk, eller vad man ska kalla det. Snart ska jag åka till Mister X för att plugga matte inför mitt matte prov i morgon. Jag är kass.
Allting känns som en ända stor uppförsbacke som aldrig tar slut. Skolan är så tråkig, så tråkig att jag har lust att kräkas. Jag måste bara rätta mig själv när jag tidigare skrev att skolan inte är någon utmaning, för visst fan är skolan en utmaning. Det är ju det hela skolan är. En stor, fet jävla utmaning och klarar man inte den utmaning. Nej då klarar man inte livet.
Jag är 16 år. Endast 16 år. När jag blickar tillbaka på mig själv för 2 år sedan trodde jag att jag visste så mycket. Jag trodde jag var så stor, så mogen. Men jag visste ingenting. När jag är 18 år kommer jag blicka tillbaka och tänka precis samma sak. Men när blir man mogen? Är man redo att ta ett gymnasie beslut vid 16 års ålder? Helt plötsligt ska man välja sin framtid och även fast alla säger att det finns andra möjligheter om man inte trivs så är det precis så det känns. När man väl går sitt program och går i sin skola tvekar man fortfarande. Var det här verkligen rätt? Och inte fan vet jag. Jag var nog alldelse för ung för att ta ett sådant beslut. Men jag var tvungen, och se på mig själv nu, jag är osäkrare än jag någonsin varit och jag har inte det blekaste vad jag ska ta mig till.
Nog om mitt missnöje. Idag är jag fortfarande sjuk, eller vad man ska kalla det. Snart ska jag åka till Mister X för att plugga matte inför mitt matte prov i morgon. Jag är kass.
Kommentarer
Trackback
