Beatrice Schoeneck

Jag håller på att bli en riktig norrlänning. Det är en viss panik att känna så, det är panik att känna så. Jag har ingen standard längre, eller den är väldigt låg ljust nu. Jag nöjer mig med att det finns teckning på mobilen ett par timmar om dagen, att jag får sova till ungefär 9 på morgonen och att det inte luktar disel i huset. När jag kommer hem kommer allting att kännas som lyx, det är ju i och för sig bra. Det förgyller vardagen..

Just nu sitter jag i det underbara lunchrummet som är som en riktig trygghet, tänk att jobbet har blivit en säker punkt i mitt liv. Isn´t that depressing? Det är cirka 3 och 22 timmar kvar tills jag är i Sverige igen.. inte för att jag har någon nedräkning..

Nu ska jag äta min lunch, som för första gången inte består av kycklingsallad, som jag dessvärre sviker. Dels för att jag är sjukt trött på den och dels för att det faktiskt är slut. Nu ska jag äta köttfärsås med pasta.

Onödig fakta dock..

Nåja, adjöss alla. Jag går på högvarv resten av veckan med hjälp av socker och en jävla massa redbull.